aliciabjornsdotter

Min tid i Sydney är slut och det känns exakt som att ta studenten, dvs. jättespännande och jättesorgligt på samma gång. Det är sjukt hur hemmastadd man känner sig efter fem månader. Sydney är mitt hem och nu ska jag resa iväg och aldrig mer bo där igen. Sista kvällen samlades alla från jobbet på ett tak vi hittat i Darling Harbour, spelade gitarr, skrattade, grät och drack öl. Jag kommer sakna pojken här ovan allra mest, även om vi ses igen. Bästa arbetskamraterna jag troligtvis någonsin kommer ha. Dagen innan sa jag hejdå till andra vänner vilket kändes precis lika surrealistiskt. Usch, just nu vill jag mest åka tillbaka men jag vill se andra delar av landet också givetvis. Jag har i alla fall haft det så himla bra men har fortfarande otroligt mycket kvar att se och göra. Hoppas allt är bra med alla. 

Kryssning på Parramatta river.

 På rasten läste jag "Brave new world" i hamnen.

Sedan häng hos Katerina och Noshin med Johan och Adam och sen tog den tisdagen slut. 

Man kan ju tycka att en liten uppdatering vore på sin plats, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag trivs ännu bättre nu än när jag skrev efter en månad och jag vill inte åka härifrån. Sedan sist har jag dock givetvis gjort massvis med häpnadsväckande upptäckter, som att flugorna här är så brutalt mycket mer irriterande än hemma. Att skriva "hahah" i sms är inte riktigt normalt, istället skriver alla "ha ha" eller helt enkelt "lol" på fullaste allvar. Folk tycker att svenska låter "uråldrigt" och "artikulerande" och ingen här kan uttala R på det sättet vi gör, det är också här mycket av den svenska dialekten sitter har jag kommit underfund med. Man får alltid ömtåliga paperbags när man handlar. Det blir stora kommunikationsproblem när man upptäcker att orden "orka" och "jobbigt" inte existerar på engelska över huvud taget, och inte fan är det för att de inte behövs (australienare är sjukt lata, saknar arbetsmoral helt och struntar i det mesta som inte omedelbart förhöjer deras livskvalité. Om man nu får generalisera.) Australienare är också i regel otroligt hjärtliga, sällskapliga och till skillnad från i Sverige så umgås man utan baktanke, umgås liksom för umgängets skull utan att det behöver leda till något (t.ex. kan folk prata med en på gatan utan att vilja något speciellt, man kan hänga med främlingar under en hel kväll och sedan skiljas åt utan att någon ber om nummer för att ses igen utan att det räknas som ett meningslöst möte för det.) Cider här smakar som en blanding mellan svensk cider och öl, och är inte alls sött. Alla här kommenterar mina och Davids ögon, vilket är konstigt för det är liksom inte Burkina Faso där folk aldrig sett blå ögon förr. Solen är verkligen, folk överdriver inte, brutalt stark. Sitter jag ute tio minuter på rasten ser man hur huden reagerar på en gång. Inte är jag brun för det. Det bästa är dock att min åldersnoja är borta helt, mycket för att de allra flesta som är här och reser är en bra bit över 20 och fortfarande inte är stressade över tiden och allt de borde göra innan en viss ålder. Många jobbar på sämre jobb än jag, bara reser och gör vad de känner för, vilket får mig att inse att jag har väldigt mycket tid ändå som jag får göra precis vad jag vill med. 

 

Och nu längtar jag som en galning tills Melica och Jennifer kommer hit och hälsar på. Och ni längtar säkert tills denna wall of text är slut sååå, BYE!